En
9 mars, 2007 | | Okategoriserade
OBS OBS OBS OBS NU KAN MAN LYSSNA PÅ SINGELN PÅ www.myspace.com/eldkvarn
OBS, OBS, till vänster här kan ni lyssna på en bit av den långa albumversionen av Fulla för kärlekens skull. Det är alltså inte singeln
Nån gång på måndag skall man tydligen kunna gå in och beställa digipac här på bloggen
Den andra dagen, 23/1-07 och inspelningarna vid Kingsidestudion skulle ha startat vid tiotiden på förmiddagen. Det gjorde dom nu aldrig, utan det hela vevades i gång mellan elva och tolv. Det var inställda pendeltåg, allmän förvirring och soppatorsk i garaget som gällde. Jo, Tony lyckades få soppatorsk i Ringengaraget. Vid det laget var jag hungrig och redo för lunch och dom andra redo för frukost. Jag klämde i mig en tub ärtsoppa, jag hade laddat kylen med 10 förpackningar, och så var jag redo att sätta igång. Då började Werners och diverse andra av studions trummor bäras in i trumrummet, kablar dras, mickar sättas upp och ljud provas.
Tony och jag gick ut och rökte, en liten detalj det är lätt att slarva med, men här förelåg inga överhängande risker för något sådant, det skulle vi bli män för. Ibland fick vi sällskap i vårt rökande av Olle som kunde berätta om hur Europe tillbringat flera månader i studion för att göra sin senaste skiva, jösses, vi hade bokat 10 dar och Jari trodde inte vi skulle behöva alla dagarna, och så blev heller inte fallet.
Framåt tolv kom vi igång med nästa låt, Fulla för kärlekens skull. Liksom Blues för Bodil.. en lång låt, men med den skillnaden att den innehåller en massa olika partier, pianointro med stråkar, lugn vers, ösig vers, stick, refränger som skiljer sig från varandra osv. så den tog några timmar att sätta. När vi gjort en tagning var det alltid nåt som Jari tyckte vi kunde få till lite bättre, eller när vi tagit oss igenom nästan hela den 7 minuter långa låten så har Werner tappat koncentrationen (det är lätt att göra, när man tar om och om) och gör en dundertabbe och det är bara att börja från början. Alltid är det någon som spelar fel, men vissa fel är bara charmiga, vissa går att ”lappa”, men om trummisen gör dundertabbar är det oftast enklare att ta om från början. Vad man gör åt felspel, hänger ju på vad det är för sorts skiva man vill göra. Atlantis var en sorts skiva, den vi gjorde nu skulle bli annorlunda.
Överhuvudtaget tar det lite tid att vänja sig att spela med hörlurar, för det är det man gör. Varje musiker har som ett litet mixerbord bredvid sig, där man kan ställa in nivåerna på de olika ljudkällorna, vill man t.ex. höra mer bas, drar man upp den kanal där basen ligger. Jag har det alltid lättast, eftersom jag alltid sitter isolerad från de övriga för att inga andra instrument skall läcka in i sångmicken, men på de låtar där Werner satt i det stora rummet och spelade trummor tillsammans med de övriga musikerna, uppstod ju problemet att han läcker in i de övrigas hörlurar, och alla får väldigt höga trummor i sina lurar och en helt annan ljudbild en mig, allt sånt tar det tid att vänja sig vid och att lära sig ställa in på det lilla mixerbordet med 8 kanaler.
Vid tre tiden kom Adrian, Werners fjortonårige son och hälsade på, så han fick hoppa in och spela tamburin och plötsligt funkade allt perfekt och vi hade en tagning som höll hela vägen. Adrian var sen med på så mycket han kunde, han går ju fortfarande i skolan, han spelade tamburin, marracas och körade.
Studion ligger i Hornsberg, ett kontors och industriområde på västra delen av Kungsholmen, så det finns ganska gott om lunch-hak men efter 18:00 stänger det mesta, vilket gör det svårt att hitta föda, jag menar vilken föda som helst. Vad som finns är en korvkiosk hundra meter upp i backen nedanför Stadshagens fotbollsplaner. Så min GI diet fick ånyo stryka på foten och det blev hamburgare, korv och pommes frites för hela slanten. Olle och Lennart lagade alltid mat själva, oftast Olle då Lennart var upptagen med att spela in, men ibland kunde Lennart öppna en burk ravioli och värma på spisen och det kastade mig 35 år tillbaka till de år då man hade flyttat hemifrån och inte hade några pengar, då när man åt knäckebröd med gravlaxsås, bruna bönor på färdigskivad formfranska eller nån sötebrödsdag med stekt falukorv och ibland en burk fuckin jävla ravioli i tomatsås. Var bodde jag då? I Gamla stan med Wenche på Själagårdsgatan. Sen bodde vi på Rörstrandsgatan 2, i gårdshuset. Allt detta får vi ta en annan gång, det är en bra historia, jag lovar.
På helgerna är t.o.m. korvkiosken stängd så Olle förbarmade sig över vårt öde och utlovade cowboykäk till kvällen. Jävla va gott det var, stekt potatis, bacon, ägg och vita bönor i tomatsås. Tack Olle, du gjorde en stor en insats för skapandet av Svart blogg. Vad veganen Jari åt har jag glömt. Säd förmodligen.
Efter tre dagar hade vi gjort 4 låtar och var tvungna att avbryta inspelningen och bege oss till Helsingborg för att i tre dagar spela hos
Läs mer i det kommande avsnittet av
Riddaren av den Svarta Bloggen.