Gör
8 mars, 2007 | | Okategoriserade
Farfar hette August och farmor Augusta tror jag, men hon dog innan jag föddes. Mormor och morfar fick jag inte heller träffa, dom dog långt innan jag var påtänkt och min mamma ännu var ung. Jag har glömt deras namn, Magda, min mor måste ju ha sagt det nån gång. Magdalena, Johanna, Kristina Nordin, född i Veda i Ångermanland, hon måste ha sagt deras namn när hon blev äldre och vi var hemma på besök i Norrköping. Efter lammsteken och några glas vin, när Ångermanländskan bröt fram ur hennes mun och tårar rann nerför hennes kinder. När hon prisade sin landsman Torbjörn Fälldin och läste dikter av Birger Norman på Ådalmål. Jag vet inte mycket om henne, skam till sägandes, hon var ganska tystlåten. Bror pratade och bestämde desto mer. Lantbrukardotter som blev föräldralös tidigt, började jobba inom restaurangnäringen i unga år, Härnösand, Sundsvall (Knaust), längre och längre söderut, för att sen, på 40-talet, nå vägs ände i Norrköping.
Magdas pepparkvarn och mortel av kolmårdsmarmor
Hon jobbade säkert på de flesta av de legendariska etablissemangen, Druvan, Nordstiernan, Kronan, för att slutligen hamna på Storan, Stora Hotellet. Dessa ställen fanns ännu en bit in på sextiotalet, ja dom finns än, men drivs inte som restauranger, Nordstiernan är förstås rivet, men de andra står kvar. De var oftast indelade i två avdelningar, nedre botten var lite enklare, för arbetarna, och övervåningen elegantare för de mer välsituerade. Servitriserna hade svarta kjolar, vita blusar och vita förkläden, servitörerna svarta serveringsjackor och vit skjorta. Det året jag praktiserade på YFA åt jag ofta på dessa ställen, antingen Druvan eller Nordstiernan, många gånger i sällskap av min pappa.
Ofta hände det att vi blev serverade av Rigmor, Gunnars mamma, en kvinna med skinn på näsan, som brukade läxa upp oss unga ”ligister” efter noter. Många gånger satt vi ett gäng på Gunnars rum på Bäckgatan och rökte hasch och lyssnade på Jefferson Airplane, Doors eller Pearls before swine när Rigmor oannonserad kom hem, hon stod på ena sidan dörren och slet, och vi höll emot på andra sidan. ”Gunnar, släpp in mig, vad håller ni på med”. Men jag gillade Rigmor, jag har alltid gillat kvinnor med skinn på näsan, speciellt när hon serverade oss ärtsoppa och plättar på torsdagarna och pappa och hans arbetskamrater ett glas punsch.
Min mamma hade jobbat på alla stationer inom yrket, kokerska, kallskänk och servis. Nu serverade hon alltså på Storan och vi är i mitten av 40-talet. Min far kan ha varit runt trettio och hon några år yngre. Jag vet inget om det mötet heller, men 1946 föds Eva, min syster, och 4 år senare föds jag. Vi bor i en etta på “Vattugatan” vid Östra station och när Carl
Magdalena Johanna Kristina Nordin
Magda hade fullt sjå i köket, Bror och vi barn kunde inte ha fått det bättre. Hon lagade lunch, bestämda rätter för vissa dagar, som återkom vecka efter vecka, torsdag var det såklart ärtsoppa och nån dag var det fisk, jag har glömt vilken, dessa dagar kom alltid farfar och åt lunch, sen kunde det variera lite. Vid 17-tiden när pappa kom hem från jobbet, utsökta middagar, rotmos med fläsklägg, Parisare, köttfärslimpa med egenhändigt inlagd ättiksgurka och hemlagad lingonsylt. Hon kokade saft (slånbär), syltade svamp, bakade bröd, gjorde semlor, allt gjordes för hand, inga halvfabrikat kom över tröskeln. Sen diskade hon och gjorde Te och kvällsmackor, rostbiff med pickels, ägg med kaviar, o.s.v. i det oändliga, en tjänarinna ut i fingerspetsarna.
Hon såg till att stora isblock som levererades med häst och vagn, bars upp på vinden, och lades i stora lådor med sågspån, att Fisk-Olle som körde motorcykel med en låda nyfångad Bråviksfisk, gädda, strömming, abborre, torsk och gös, på pakethållaren alltid levererade på fiskdagarna. Till jul lutade hon långa på vinden, kokade sylta och grisfötter, la in sill och gjorde sin fantastiska Jansson. Hon hade tränats på restauranger från Härnösand, ner söderut längs norrlandskusten och nu blommade hon ut, och vi åt och glufsade, Bror rapade och fes och skrattade självgott.
Senare när vi flyttat ut till kedjehuset i Hageby, där hon aldrig trivdes, hick (efter några glas vin), frågade hon mig en gång vad jag ville göra här i livet. ”Per du måste bli nånting, du måste bestämma dig”. Jag var väl en 16-17 år och hade faktiskt bestämt mig. Jag ville hålla på med musik, jag ville spela gitarr och sjunga, fast jag var lika dålig på båda disciplinerna. Mamma som sett många restaurangmusiker under årens lopp, och säkert haft nån historia med en och annan, gå ner sig i missbruk av narkotika och alkohol, det var betydligt vanligare förr än det är i dag, säger då till mig: Per, gör vad du vill, men bli aldrig musiker, du blir slav under buteljen, jag har sett så mycket elände, hör du vad jag säger.
Därmed var saken avgjord
Riddaren av den Svarta bloggen