Enkel
17 april, 2007 | | Okategoriserade
SM-GULD TILL MODO
ELDKVARN IN PÅ 1:A PLATS PÅ FÖRSÄLJNINGSLISTAN (Det är första gången någonsin som vi ligger 1:A)
SENASTE NYTT. KONSERT MED ELDKVARN. SÖDRA TEATERN 27/4 -07
BOKA BILJETT http://www.sodrateatern.com/
OBS OBS OBS OBS NU KAN MAN LYSSNA PÅ SINGELN PÅ www.myspace.com/eldkvarn
och Henrietta ej tidigare utgiven låt
Tiden, årtal, datum, klockslag, fuck them. Jag sitter här och försöker minnas och märker att saker och ting inte stämmer, saker som jag alltid trott, att den och den låten skrevs där eller där, att jag bodde där eller där, det stämmer inte om man börjar dissekera minnet. Det är för tidigt att ringa nån om hjälp, så jag får pussla själv och märker att vissa händelser har åkt fram och tillbaka i tiden. Låt dom göra det då, oroa dig inte, ta inte reda på hur det låg till, det är världsliga ting som
Minnenas spårvagn kör vilse ibland, och du går av vid fel hållplats, och du står som en riktig looser och ser dig omkring, älskade jag nån här i dessa kvarter, föddes mina barn här, trampade jag den här gatan, dag ut och dag in, jag vet inte, kanske, förmodligen, den jag var finns inte längre, kanske finns hon kvar, kanske finns såren kvar, skit i det, lös en ny spårvagnsbiljett, åk nån annanstans, gå av vid nästa hållplats, på en annan planet där det en gång fanns liv.
Alla dessa planeter som du har bott på, där det fanns människor som var som du, himlakroppar som du rest emellan, mörkret du svävar i, tomheten, skeppet vi seglar, isen på dina händer, algerna som växer på din kropp, rosten på dina läppar, du sover i fosterställning på ett stationsgolv i Hamburg, blod som rinner från din näsa i Amsterdam, strålkastarna som bländar dig, signalhornen som tjuter, när du skriker och ber gud om hjälp en natt på en trafikerad gata i Europa, blommorna som växer upp ur trottoaren, någon som sjunger och du går dit, minns du, du satt på trappen och sjöng ”Hej och hå Jungman Jansson”, vi hade rest genom ett svart hål med blödande näsor, jag hade åkallat gud, och han tog din gestalt, han sjöng Jungman Jansson för mig, på en trapp, en natt i Amsterdam. Och jag fick livet igen.
Så länge solen går upp och solen går ner, så länge jag reser i tid och rum, så länge skall jag glömma, allt skall jag glömma, här i ruinerna av mitt liv, här där jag sover, här där jag knappt kan stå still, här där ingen ro finns, där otåligheten jagar mig, där biljetterna är slut, här där jag svävar högt över jorden, på väg långt bort, långt bort från S:t Persgatan, Rörstrandsgatan och alla gator jag bott på. Allting stämmer inte, ingenting är som det synes, allting snurrar runt, du stiger på fel buss och går av vid rätt hållplats. Du reser på enkel biljett, du sitter i restaurangvagnen och genom din spegelbild i fönstret ser du landskapen i skymningen, fälten, ängarna och skogarna, sjöarna och bryggorna där ekor är förtöjda, landskapen du lämnar och är på väg in i, ljuset på himlen över städerna, ditt i ansikte i fönstret, bara ditt ansikte, inget annat, det är mörkt nu, det är natt, det är bara en dröm.