LÃ¥ngfredag,

6 april, 2007 | | Okategoriserade

 

SENASTE NYTT. KONSERT MED ELDKVARN. SÖDRA TEATERN 27/4 -07

OBS OBS OBS OBS NU KAN MAN LYSSNA PÃ… SINGELN PÃ… www.myspace.com/eldkvarn

 

Långfredag och ingen morgontidning. Gick upp 6:00, drack kaffe och åt två smörgåsar, en med rosmarinkryddad skinka från Italien och en med kalvsylta från G. NILSSON LIVS AB i Hötorgshallen (Affären för finare kött från svenska gårdar), med egenhändigt inlagda rödbetor. Gör er det omaket, lägg in rödbetor. Har man inte lagt in rödbetor har man inte levt.

Satt under köksfläkten och åt frukost och läste Bodil Malmstens Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig som hon så vänligt och älskvärt har skickat till mig. En bok jag kan rekommendera å det grövsta. Den är inte bara bra, den är vacker också, både innehålls- och utseendemässigt. Hon skriver bl.a. om hur hon hatar intervjuer, för vad dom gör med henne, att hon svär mycket mer än vanligt, att hon radar upp floskler, uttalar sig om saker hon inte har en aning om o.s.v. Och precis så upplever jag det också, man hör sig själv säga de mest hårresande (tack rättstavningsavdelningen) saker. Läs den, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.

Antagligen är det så att Svart blogg föddes i den stund, en kväll i oktober, då jag såg Bodil prata om boken på TV, Blues för Bodil Malmsten föddes i alla fall då, sen kom låten Svart blogg någon vecka senare och sen döptes hela albumet till just Svart Blogg. Förmodligen är det så. Sannolikheten för att detta resonemang skall vara korrekt, tycker jag verkar rimlig.

Igår kväll såg jag Mauro Scocco spela på Gröna Lundsteatern, han och ett gäng ramlösadrickande musiker, Eldkvarn dricker också ramlösa på scen, spelade sex låtar och det hela filmades och skall komma på DVD med tidigare Videos och annat material. Först körde han titelspåret från senaste plastbiten Ljudet av tiden som går, och sen har jag glömt ordningen på låtarna, men en underbar version av Himlen runt hörnet minns jag speciellt, och Johan Ekelund klev upp på scenen och medverkade i Jackie. Småflickorna som blivit damer ställde sig upp och tjöt. Det hela lät grymt bra och Mauro berömda scenskräck lyste med sin frånvaro. Vi togo sen taxi till grekturken och drucko oss salongsberusade, jag gick ut och rökte och passade på att smita hem utan ett farväl. Jag skäms…..

1984

1984 släppte vi två skivor, Barbariets eleganter, och Ny klubb. båda skivorna spelades in och producerades av Leif Mases, den första i Stockholm och den andra i London. De första 5 åren av 80-talet var som, om inte slaget vid Lützen 1632, så nära på, jag levde i en dimma bestående av spritångor och vitt pulver och min bana hade likt en Gustav II Adolfs kunnat sluta där och ni hade kunna äta Plurabakelser på min födelsedag. Bandet var under 84-85 som en bilfärd i en snöstorm, kraschen väntade runt nästa vägkrök, det fanns ingen rättning i leden, förmodligen för att härföraren för det mesta befann sig på toaletten och drog i sig förbjudna preparat, i stället för att stå vid sångmikrofonen.

Barbariets eleganter spelades in i Polarstudion, och där hade väl skutan ännu någorlunda styrfart, även om vissa besättningsmedlemmar mest hinkade vin som de, på produktionens bekostnad, beställde från en närliggande krog och skepparen mest styrde och ställde med sina nyckfulla leverantörer. Leif Mases rodde dock båten i land, alltid klädd i vit skjorta och svarta läderbrallor, och skivan har sina ljusa stunder tack vare att låtarna håller ganska hög klass. Det egendomliga var bara att vi aldrig var med när han mixade låtarna, en morgon när vi kom till studion, var det bara klart, och vi ställdes inför fullbordat faktum, han måste ha jobbat på natten, han måste ha tabletter nånstans, vi letade i skrivbordslådor, kartonger, gitarrfodral och skåp. Inga undergörande piller fanns att tillgå.

Skivan kom ut i mars -84 och samma år åkte vi till London för att spela in Ny klubb. Leif Mases hade slutat på Polar och flyttat till London och börjat jobba Marcus studio och vi följde efter. Vårt dåvarande bolag, Stranded, med Klas Lunding i spetsen gillade inte iden, så vi kontaktade Kjell Andersson på EMI och hastigt och lustigt var vi EMI artister. Enligt Kjell hade vi ett möte på restaurang Kristina på Västerlånggatan, EMI:s dåvarande chef, Rolf Nygren var närvarande, och några dar senare lastade vi en gammal Volvo full med instrument och körde till Göteborg för vidare överfart på Nordsjön. Vi installerade oss på ett lägenhetshotell vid Kensington Gardens Square och hade Human League som grannar, och familjen Kackerlacka som inneboende. Jag kommer ihåg att Werner körde bilen in till London, jag satt bredvid och drack sprit, övriga medlemmar tog tåget och när vi slutligen hittade studion efter några timmars irrande hade de andra redan försvunnit ut i Londonnatten. Werner och jag svor och förbannde dom, lastade ur instrumenten och följde efter..

Vad som sen följde var några veckors hårt festande för de flesta av oss, jag ringde Roffe Nygren nästan dagligen och tiggde förskott. Ibland var jag uppe flera dygn i ett streck, var sporadiskt i studion och då mest på toaletten, kompisar och journalister kom och gick och till slut fick Mases nog och slängde ut Ebba Gröns trummis Gurra ur studion. Jag har ett svagt minne av att jag gick på bio med Helen Benno, eller skulle, jag minns en bio, en sån där med jätteduk, stjärnor och planeter, jag somnade som en stock, hade vart uppe i två dygn. Kan det ha vart nåt Planetarium?

Mark Knopfler var i studion och gjorde nån filmmusik och spelade flipperspel, Aswad var också i studion, dom rökte så mycket gräs att det stank, brandlarmet gick och brandkåren kom. För tydlighetens skull skall sägas att Studion bestod av en stor studio där vi var och flera mindre s.k. påläggstudios. En dag parkerade en Rolls utanför på gatan och Robert Plant och klev ur bilen och in genom dörren. Även vi blev till slut lite av kändisar i kvarteren, man kunde stå i baren på nån pub och plötsligt hade man en whiskey framför sig, och när man tittade sig omkring för en förklaring kunde man se kvarterets slaktare, tobakshandlare eller spritbutiksinnehavare, blinka menande och höja sitt glas i andra ändan av bardisken.

En kväll när vi satt och åt på en Indisk restaurang på Westbourne Grove, dök Siouxsie And The Banshes svenske turnéledare T helt plötsligt upp. Han bara stod ute på gatan och spydde och sen kom han in och satte sig vid vårt bord, hans ögon gick i kors när han väl fick upp ögonlocken, han hade tydligen handlat prima heroin, sen låg han på soffan i vår lägenhet nåt dygn och läste en serietidning, samma sida hela tiden med tidningen vänd upp och ned, varpå han körde vår Volvo upp över en refug så nånting gick sönder, det hette nåt med wishboone på engelska, detta hade hänt när han och vår blåssektion, Helperin och Carlsson, hade gjort en inköpsresa ut till Brixton om jag inte minns fel. Helperin och Carlsson var i studion en dag tror jag, de hade annat att syssla med, liksom jag. Tony och Karla gjorde väl i princip skivan själva med hjälp av Mases, fortfarande klädd i vit skjorta och läderbrallor.

Min huvudleverantör och partybroder var W, fotograf och skulle det visa sig, samlare av Saint Emilionviner. Sist jag träffade honom var för 6 år sen, han stod och sålde julgranar vid Skanstull och vi drack några öl på Pelikan. Han hade varit på fest dan innan i London, glömt att han hade marschpulver i fickan och blivit tagen i den svenska tullen, men lyckats snacka sig ur det hela, julgranarna gick tydligen åt som smör i solsken. W och jag vandrade från bar till bar på kvällarna, tills den sista var stängd och vi stod ute på gatan i Londonnatten och ville bara ha mer, mer sprit, mer kokain, mer av allt. Så en natt, i nåt gathörn, när läget var förtvivlat, kröp det fram, han hade lite vin hemma. Vi traskade hem till W och han öppnade en garderobsdörr och där låg ett hundratal vinflaskor staplade. Han berättade att han samlade på viner från Saint Emilion, men att han kunde offra några, fast det sved i hjärtat.

K som jag var tillsammans med då, kom över några dagar, vi åt middag på en Italiensk restaurang i Soho mitt emot jazzklubben Ronnie Scotts, vi delade bord med några herrar från Italien, åt Pollo Sopressa och drack vin. Vi hånglade i taxin till hennes hotell, vi knullade på hennes säng och sen flög hon hem. Jag var som ett vandrande slagfält, sårade och skadade människor var man än såg. Och Karla och Tony som kämpade i studion för att få ihop en platta. Jag undrar vad jag tänkte på, hur jag orkade vara så hänsynslöst självupptagen, vad tänkte dom andra runtomkring mig, Karla och Tony, anade dom katastofer, och K, var hon ledsen, antagligen, skit samma, jag brydde mig inte ett jota, eller grät jag nån gång, förmodligen, men bara när det var tomt i mitt kuvert. Nu kan jag gråta över de där åren och ångra den skada jag förmodligen åsamkade andra, mig själv och bandet, skivan Ny klubb är förmodligen den sämsta skiva vi gjort och anledningen till det stavas Per Malte Lennart Jonsson, mannen som slängde iväg allt han hade, mannen som kunde ha skrivit sången I threw it all away. I once had mountains/ in the palm of my hand/rivers that ran through/everyday/but I was a fool/I never knew what I had/ until I threw it all away. Fritt från minnet.

Ja dagarna och nätterna passerade revy och den 9 oktober var vi klara. Vi hyrde den övre baren på Camden Palace och avslutade några veckors festande med, nu blir ni nog förvånade, en avslutningsfest. Det fanns en telefonkiosk i baren, i den gick Karla in och spydde efter 15:e omgången tequila knack, W:s man slängde upp en plastpåse med kokain på bardisken, det måste vart ett par hekto, omslagsbilden togs, vi står bland fotomodeller, reklamfolk, journalister, jag tror Magnus Uggla var där och den påtände W plåtade för brinnande livet. Vid sextiden vet jag inte vad som hände eller var jag var, men vi skulle åka hem, båten skulle gå om några timmar, allt var i sönderfall och kaos. Jag minns att W kommer på att han glömt ta pressreleasebilder, vi står på en gata i gryningen, jag minns att jag har svårt att stå upp, jag stöder mig mot en trafikskylt och bilden tas. Båtresan hem är borta. Den finns kvar nånstans där ute på Nordsjön, bland oljeplattformar och fiskebåtar. Jag får ringa min bror, han kanske minns nåt, det brukar han göra.

Nästa minnesbild. Vi är på Tudor Arms och har releaseparty, Susanne Ljung intervjuar oss, hon är ny på Expressen. Slut på minnesbild. Skivan blir inte väl mottagen, Carlsson och Helperin slutar i bandet och solen som lyst över oss i så många år, börjar nu dala och det börjar bli kallt och ruggigt. Fralle börjar som klaviaturspelare, och flyttar in hos K och mig på Barnängsgatan, vi hittade honom på Gotland, där han blivit kvar efter en spelning med Reeperbahn. Den 15 och 16 dec gjorde vi de två sista spelningara det året på Ritz. Efter det tackade Werner för sig och tog en 10 år lång semester, allting var i ruiner, bandet och inte minst jag själv.

Vad vi inte visste då var, att en ung man befann sig i publiken med en bandspelare och spelade in de båda konserterna, gick hem och övade till kassettbanden, ringde upp oss och bad att få provspela. Den unge mannen var Peter Smoliansky, även kallad Smolle. Han skulle komma att spela trummor i Eldkvarn de kommande 10 åren.