Priset
28 mars, 2007 | | Okategoriserade
Jag sitter i hotellobbyn och klockan är snart halvåtta, det städas runt omkring mig, himlen är blå och varför tog jag inte med mig skidkläder, och vad är priset du betalar. Att lämna bort mobilen. Det är priset du betalar, grabben. Att låta Ove ta den och svara, det är priset han betalar. Jag får väl köpa jacka och byxor, jag får väl skita i allting och bara glida omkring i den vita snön och få ont i benen. Vad trodde du, när du började skriva den här svarta bloggen, tänkte du överhuvudtaget på konsekvenserna? Nix, ditt dumma nöt, det gjorde du inte. Så vad skall du göra nu då, gömma dig uppe på Skutan, gå till Duved och tillbaka som Donky gör, hålla tungan rätt i mun, falla genom universum med ett stomatolleende på läpparna, röka ännu en cigarett, då blir ju allt mycket bättre. Bara gå omkring, äta fel saker, längta hem till M, bli en bättre människa, ja det skall jag, bli en bättre människa. Hur gör man? Man börjar antagligen med att borsta skorna, tänderna och ansiktet. Sen äter man en morot tror jag, eller nånting hårt och skoningslöst, som livet, det är bara att hugga in.
Livet i en kappsäck, när hörde jag det uttrycket för första gången, för över 50 år sen antagligen, livet i en kappsäck, så blev det, så blev ditt liv och vad är priset du betalar? Du vet inte? Du vill inte öppna plånboken och titta efter, du vill inte möta blicken i spegeln när du borstar tänderna. Vad visste du då för 50 år sen när du satt med bullen i ena handen och Magdas slånbärssaft i den andra i en syrenberså i S:t Annas skärgård, brun som en pepparkaka under solblekt lugg, visste du vilket pris du skulle få betala, knappast. Visste du vad du skulle betala för kärleken, för att få älska, bli älskad, att strålkastarna skulle blända dig och göra dig blind och känslokall. Då i S:t Annas skärgård, naken på klipporna vid Hurva, i kortbyxor på landsvägen, i dunklet på höskullen, i daggen på gräsmattan, i båten, i gryningen i sovrummet med dom blommiga tapeterna, somrarna i Filipsstugan, hade du en susning, varför svarar du inte, varför stirrar du ut genom fönstret, vad är det du ser, varför gråter du? Klockan tickar, tiden går. Vad visste jag då, varför öppnade jag överhuvudtaget käften, är jag klokare nu, har jag lärt mig läxan.
En gång på Hasselö, det var vår, det kanske var månaden april i slutet av 80-talet och tofsviporna hade kommit. Dom flög över åkrarna, som berusade akrobater, dök, steg, kastade sig än hit, än dit, om och om igen medans jag klippte gräset. Runt huset drog jag en gammaldags handdriven gräsklippare, medans den delen som vuxit vild och meterhög söder om huset avverkades med röjsåg, jag försökte med lie först men insåg att jag inte var rätt man för jobbet. Jag krattade ihop gräset och lastade det på en vagn som jag drog iväg och tömde uppe i skogen. Jag vet inte hur många lass jag drog, men det tog flera dagar innan jobbet var gjort, jag beskar björnbärsriset som tagit över delar av tomten, jag ansade rabatterna, plockade ogräs, beskar fruktträden från döda grenar och till slut hade vi om inte en engelsk slottsträdgård så i alla fall en hederlig svensk bonnaträdgård. När jag hade börjat fanns bara gångar klippta, från grinden till huset, från huset till gäststugan, från gäststugan till skogsbrynet, ja ni kanske förstår utan att jag går igenom varenda jävla gång.
Så en dag kom K:s pappa ut till ön. Jag hade varit nere vid Äppeludden och fiskat och när jag kom upp till huset stod han på tomten och såg sig omkring. ”Vad är det för idiot som har gjort det här” frågade han, ”är det du”? Jag kunde ju inte neka, det fanns ingen annan där att skylla på. Jo, klämde jag undrande fram. Din jävla dummer, förstår du inte vad du har gjort. Tror du att folk kommer att tacka dig för det här, nej, dom kommer att ta för givet att gräset skall klippas så här varje år, och du kommer inte att va här jämt, utan det blir jag som får göra det, lär dig det en gång för alla, gör aldrig nåt som ingen har bett dig att göra, folk är så, dom kommer inte att tacka dig, dom tar för givet att du alltid ska göra det. Han hade naturligtvis rätt, och det han sa är faktiskt en av dom få sanningar som jag hört i det här livet. Folk får aldrig nog, vi vill ha mer, jag vill ha mer, du vill ha mer, alla förväntar sig att nån annan ska göra jobbet, betala priset och fortsätta göra det. Tack Hasse, för den lektionen.
Nej jag visste inte då för 50 år sen när jag satt i syrenbersån, att jag skulle leva i kappsäck, att jag skulle bedra och bli bedragen, att jag skulle svika och bli sviken, jag visste inte vilket pris jag skulle få betala, det vet jag inte nu heller, jag vet bara att det kostar och att jag på nåt sätt har råd.
Jag kan åka i Jeans, det gör Per Hägred, han gav sig upp i backen för en stund sen, jag kan låna en jacka av Donky. Jag tar Kabinbanan upp till toppen och långsvängen ner, jag ska inte bryta några ben, det har jag inte råd med, inte nu.
Riddaren av den Svarta bloggen