Från

26 mars, 2007 | | Okategoriserade

Från Koster till Åre är det en bit, från oktober till mars likaså. Den här resan började för 5 månader sen och börjar nu närma sig sitt slut. Om en vecka kommer Svart blogg att finnas i affärerna. Vad visste jag då, de där första dagarna på Koster, när jag stirrade med tomma ögon ut över ett blågrått Skagerack, som om framtiden låg nånstans långt där ute till havs, och var på väg in mot land. Dag efter dag spejade jag mot horisonten efter segel, efter röken ur skorstenar, molnen som dök upp, och vindar som piskade havet mot klipporna där vi brukar ligga och sola i början av månaden augusti.

Sen har jag vandrat i städerna, över gator och avenyer, letat i varje fönster, varje hus, letat efter ett tecken, ett finger som skulle peka åt något håll. Jag har druckit till botten och blivit törstig igen, jag har somnat och vaknat igen, jag har rest mig upp med tomma ögon, varje dag, den ena följd av den andra, tittat ut genom fönstren, stirrat in i det grå vinterlandskapet, efter segel och skorstenar, fåglar från fjärran länder, hundar som sprungit bort, älskande som går omslingrade genom parken, fyllona på bänken som hälsar dig och erbjuder en plats. Vad visste jag då de där dagarna i oktober och vad vet jag nu? Ingenting skall vi veta, vi ska inte ens märka någonting, inte se eller registrera.

Det skall gå förbi oss, det skall gå genom oss, över oss och under. Om du lyssnar skall du höra det djupt där inne i ditt mörka hjärta, lyssna i det du trodde var tystnaden så skall du höra dom, maskinerna som dundrar, grävskoparna som schaktar, ett fruktansvärt oväsen i ditt inre. Minnen från din barndom lastas på lastbilar och körs upp längs branta vägar, och lastbilarna kör av vägen och faller fritt genom universum i tid och evig tid, alltmedan du stirrar med tomma ögon efter framtiden, segel vid horisonten, skorstenar, vilsna hundar, och älskande som går åt varsitt håll, ett hotellrum i Paris att gråta ut i, att vila ut i, att dö i. Den här resan skall aldrig ta slut, jag faller med den genom universum efter universum, jag skriker med öppen mun och gråter med vidöppna skräckslagna ögon. Från Koster till Åre är det en bit, en mycket liten bit…….