Nu

19 mars, 2007 | | Okategoriserade

Följande historia utspelar sig på den tiden när Fralle (Fredric Holmquist, klaviatur på Utanför Lagen) hastigt och lustigt hade blivit hotelldirektör i Malmö, för anrika Hotell Tunneln på Adelgatan. Vi skriver 1988 och månaden december, dagarna var 16, 17, 18. Några år tidigare hade Fralle försvunnit ut i periferin, dvs. han spelade med Lustans Lakejer en kort tid. Jag kommer inte ihåg i vilken omfattning vi hade kontakt under de följande åren men helt plötsligt ringer han en dag och frågar om vi vill spela på hans hotell. Det visar sig, och detta är kanske inte är så överraskande för dom som känner Fralle, att han gått och blivit hotelldirektör i Malmö. Ett antal människor med pengar tänkte tjäna ännu mer pengar genom att pumpa in ett antal miljoner i den växande Öresundsregionen, bron skulle byggas och företagsamheten gå i taket och Jesus skulle gå omkring på gatorna och dela ut solglasögon, så jävla ljus var framtiden.

Var pengarna kom ifrån har jag ingen aning om, och vill inte veta heller, blev själv erbjuden en miljon av en av finansiärerna en blöt kväll. När jag vänligt avböjde tog han fram checkhäftet och undrade om två miljoner skulle passa bättre. Kanske dom hade duperat nån bankdirektör eller rånat en bank, vad vet jag, pengar hade dom i överflöd tydligen, dom hade köpt ett hotell, och så hade dom Fralle som hotelldirektör.

Vi tackade ja, till Fralles erbjudande, och det bestämdes att vi skulle spela under antaget namn, så stora var Eldkvarn då, i tre dagar skulle vi uppträda under namnet El Molino del Fuego på hotellets legendariska nattklubb El Trocadero. Vi hade tidigare på hösten gjort Cirkus Broadway. I Stockholm spelade vi i ett tält som tog 4-5 tusen personer i, jag tror det var 6 dagar.

Vi var sex man som äntrade tåget tidigt på morgonen den 16:e december, bl.a. Peter Smoliansky som då var vår trummis och Jesper Lindberg, banjo/pedal steel, som nästan var ordinarie med oss under dessa år i slutet av 80-talet och början av 90-talet. I övrigt var det jag, Kalle, Tony och Claes. På Malmö station hämtades vi av Fralle som naturligtvis kom körandes i en Jaguar, han var mäkta stolt och det riktigt pös om honom. Tony och jag inkvarterades i Greta Garbo sviten med ett badkar så stort att man hade kunnat köra kanot- OS i det. Det blev aldrig några kanotrace men i övrigt gjordes väl allt annat lagligt och olagligt som det mänskliga hjärnan kan tänka ut, under de tre dagar vi ”sov” där. Vissa nätter var det så mycket folk på rummet att man bokstavligen fick brotta sig fram till sängen, och väl där fortsatte man att brottas med den person som låg i den, man eller kvinna. Man brukade somna av utmattning mitt i en halvnelson eller ett omvänt livtag och när man vaknade några timmar senare satt man fast i en bensax med Lotta Love.

Vi spelade vid ett-tiden på natten och de flesta av orkesterns medlemmar visste vid det laget varken var dom var eller varför. Vi hade hemliga gäster, Nisse och Jalle från Wilmer var med och en kväll lyckades vi med konststycket att engagera John Holm som då bodde i Malmö. Det var stort tyckte vi och såg fram emot att få spela med en av de artister och låtskrivare som vi beundrade. Vi skulle spela Bara om min älskade väntar, Dylans Tomorrow is a long time med svensk text av Ulf Dageby. John Holm äntrade scenen och började sjunga, men det gick inte att uppfatta ett ord, vi spelade lägre, fortfarande ingenting, ännu lägre, och nu började hans tunna röst framträda, vackert och sprött, det var som att ackompanjera en snöflinga.

Lite längre bort på Adelgatan, mot Stora torget, låg restaurang Sturehof, på den tiden i regi av Leif Mannerström. Några år tidigare hade han lockat in oss i sitt etablissemang när vi råkade gå förbi på gatan. Det var efter lunchrusningen och han stod och hängde i dörren ut mot gatan, ”Pojkar, kom in så ska ni få en riktigt god biff, det lovar jag, riktigt, riktigt god biff.” Han utstrålade sådan pondus att vi lydde utan att tveka, jag visste vem han var, att han startat Johannas i Göteborg tillsammans med Christer Svantesson, och dom var legendarer båda två i mina ögon. Vi åt mycket på Sturehof i Malmö de kommande åren.

Men nu var det juletid och Mannerström hade dukat upp ett delikat julbord som vi inte ville missa, så jag tror det var den 17 december, lördagen som vi vid 18:tiden satte oss till bords i den vackra lilla lokalen. Karaffer med Mumma och flaskor med hemkryddat brännvin sattes fram och den första turen avåts. Själva julbordet var koncentrerat till just de första turerna, det var mindre kött och mera fisk framdukat, och det var helt fantastiskt, fullt i klass med min mammas, vi åt och åt, nya karaffer med Mumma kom in, tillsammans med receptet på sagda dryck, det ropades på mera brännvin, det smackades och himlades med ögonen, Jesper var som vanligt en klippa att klamra sig fast vid vad det anbelangar snapsvisor, han stämde upp i den ena efter den andra, det var Enboms dass, det var göken och imbelupen så det stod härliga till, svångremmar knäpptes upp, så att en tre, fyra avecer skulle på plats, ja man skull kunna säga att sällan har väl Eldkvarn gått så mätta och berusade från en middagssittning, vi fick stötta varandra för att ta oss de hundra metrarna till hotellet.

Vi anlände till Tunneln lagom för att möta valda delar av Roxette som raglade ur en taxi, de hade haft turnéavslutning i Lund och hade hunnit en bra bit in i efterfesten, rent medicinskt tror jag den delen kallas medvetslöshet, men jag är osäker på den punkten, kan vara likstelhet också. De skulle alltså bo på hotellet och vi gick genast till baren för att ta en kollegial öl. Baren var renoverad och ombyggd i jugendstil för den nätta summan av tolv miljoner svenska kronor. I baren mötte oss Fralle med ett stelt leende på läpparna, på andra sidan bardisken stod han som ville låna ut två miljoner till mig och skrek. Fralle, jag vill ha tillbaka mina 12 miljoner som den här baren kostade, var är dom, hit med dom, 12 MILJONER, skrek han ännu högre, 12 MILJONER, jag vill ha dom nu. Jag vet inte vad han trodde, att Fralle skulle öppna kassapparaten och skicka över pengarna, eller skriva ut en check, jag funderade på om Fralle skulle ta upp en pistol och skjuta honom. I nästa ögonblick vänder sig Pelle Alsing om, mitt i en mening, och lägger en praktspya på det blänkande jugendgolvet, en 3-4 meter lång båge, vänder tillbaks huvudet och tar upp tråden i samtalet igen. Det är otroligt vilken simultanförmåga trummisar har, man blir lika impad varje gång.

Kloka och förståndiga som vi är går Tony och jag till vårt rum för att vila innan giget. Jag vet inte hur och varför, men i alla fall så vaknar jag före Tony, och strax därpå vaknar även han. Han har en vit nätundertröja på sig, ett linne, eller brynja, håret står på ända, han är orakad och ansikte är lätt svullet av sömn och alkohol, han häver sig upp på ena armbågen, tar konjaksflaskan som står på nattduksbordet mellan våra sängar och tar en djup klunk, utstöter ett Ahhh och säger sen, ”Nu ligger honorna risigt till”. Jag var böjd att hålla med honom……..

ps. jag vill minnas att fängelsestraff för ekonomiska oegentligheter drabbade bl.a. den man som ville ge mig några miljoner, men som sagt, om de ekonomiska turerna bakom Tunnelnprojektet vet jag ingenting och lär väl aldrig få veta nåt heller, eller…….

Några år senare lät vårt crew trycka upp T-shirts som det stod El Molino del Fuego på, på bröstet var en brinnande kaffekvarn avbildad. Kan ni få tag på en sån har ni fått tag på en riktig raritet. Dom gjorde var sin, summa 4 st, och en i barnstorlek till min son Axel, som då var tämligen nyfödd.