Kärlekens

17 mars, 2007 | | Okategoriserade

OBS OBS OBS OBS NU KAN MAN LYSSNA PÅ SINGELN PÅ www.myspace.com/eldkvarn

Jag hade som sagt varit på Hasselö i Gryts skärgård i sex veckor och levt ett väldigt inrutat liv. När jag tänker på det förstår jag inte hur jag hann med allt jag gjorde på en dag. Jag åt frukost vid 6-7 tiden, skrev fram till 11:00, åt en enkel lunch och fortsatte arbeta fram till ett-tiden. Sen kunde jag klippa gräsmattor, plocka svamp, fiska fram till fyratiden då jag bytte om till joggingskor och sprang till Hasselös södra udde, doppade huvudet under vattnet, plockade några Björnbär och stoppade i mig och sprang tillbaks. Duschade, lyssnade på kvart i fem ekot, medans jag lagade middag, alltid färsk fisk med en potatis, alltid en, och sallad till. Om andan föll på kunde jag sen jobba några timmar till, jag somnade oftast vid 23-tiden.

En gång i veckan tog jag båten in till Västervik och handlade. Det har sagts mig att båten var en form av dansk oruffad fiskebåt, byggd för att kunna dras över sandrev då ju danska kusten just består av en ansenlig mängd sand. Maxfarten var 7 knop, den drog upp sjö som en Ålandsbåt och det tog två timmar in till stan. Så här på hösten var det oändligt vackert att glida fram mellan öar och skär, man mötte nästan aldrig nån annan båt, man hade tid att fundera på de låtar man höll på med, man såg svanar och sjöfågel, man undvek grynnorna, det bräckta vattnet stänkte i ansiktet när man korsade Gudingen och sen gled man in i lummigheten i Gränsö kanal. Strax kunde man skymta Västervik på håll och en halvtimme senare gled man in under den lilla bron och in i hamnen.

Ofta var resan timad så att det var lagom att äta lunch på Åhlensrestaurangen, och hade man tur var det bruna bönor och fläsk som dagens. Dessa dagar när jag åkte in till stan var också festdagar, då fick jag äta kött och korv, och dricka sprit. Dessa dagar var arbetsfria, ingenting skrevs, det var en regel jag satt upp och den följde jag som en träl. Så kvällens festmåltid inhandlades, ibland fanns det lamm och t.o.m. lammlever och då köpte jag naturligtvis det, vissa dagar längtade jag ihjäl mig efter ugnstekt falukorv med potatismos och då handlade jag en falukorvsring. Prinskorv var legio och den avnjöts ”rå” i båten på hemresan, ofta i sällskap av en öl. En prinskorv i munnen, rorkulten i ena handen och en öl i den andra och eftermiddagssolen i ansiktet, och klucket från sjön som båten plöjde fram i. På bryggan väntade flakmoppen, som lastades med mat och systemkassar och kördes upp till huset, en snaps hälldes upp och avnjöts i de sista solstrålarna tillsammans med ännu en öl, snart var himlen ömsom röd, ömsom violett, skär och guldfärgad. Om en timme stod mörkret tätt inpå knuten och nattfåglarna började röra på sig.

Den fisk jag åt handlade jag av Curt. Han var fiskarsonen som hade seglat på de sju haven som maskinist om jag inte minns fel, och sen återvänt hem och börjat fiska igen. Jag kommer ihåg första gången jag träffade honom, vi stod nere på hans brygga, som två främmande världar som kolliderat med varandra, två kufar som hittade varann på nåt sätt, ett första trevande samtal, och sen var jag där nästan varje dag och handlade fisk. Ibland hade han piggvar, oftast inga stora, men på ett till två kg, vilket är lagom för en person. Vad skall du ha för den? Äh, det väl inget att ha, du får den. Men den skulle ju kosta flera hundra i Stockholm. Ja, får jag 15 spänn då, sa Curt. Jag la den som den var på en plåt med olivolja och timjan och körde den i ugnen på 100 grader i en timme och åt den med smält smör och pepparrot, pepparrot som Kurt och hans far, Gustav grävde upp åt mig, pepparrot som växte vilt på deras tomt, den var lång och smal, den man köpte i affären ansåg de vara smaklös.

Curt hade en lucka uppe på bryggan och öppnade man den såg man ner i en stor nätkasse eller sump där fångsten simmade omkring, sen tog man en håv och försökte håva den fisk man ville ha, ibland fanns det lake, som jag flådde och skar i bitar, varvade på spett med citronskivor och sen la över glöden i öppna spisen, till det åt jag äggröra kryddad med dragon. Torsk, sik, gädda, abborre, rödspätta, gös, ål, lax, ja all östersjöns fisk simmade omkring i nätkassen under bryggan och allt hamnade i min stekpanna. En gång i veckan tändes röken upp, och strömming, ål och flundra röktes och avnjöts. Jag levde i fiskparadiset, jag åt pinfärsk fisk varje dag och har fortfarande lite svårt att handla fisk i stan, den är ju flera dar gammal men säljs som färsk. Curt lärde mig också att äta rom, eller rättare sagt hela romsäcken, man steker den bara långsamt och försiktigt, saltar och pepprar och pressar lite citron över.

Jag fiskade själv också, under alla de år och framförallt höstar jag tillbringade på Hasselö lärde jag mig var man kunde få fisk. Jag promenerade över bergen ner till Äppeludden tog fram mina spön ur sjöboden och valde ett ställe att fiska på. 50 meter rakt ut från udden fanns några grynnor och där brukade jag sitta i kanoten och dra abborre. Gick man 200m söderut längs stranden fanns det en klipphäll och utanför den en djupbrant och det var det bästa stället, ytterligare några hundra meter bort ligger Hannenoraudden(stavning okänd), där var det bra ibland, men framför allt tyckte jag att det var ett bra ställe att sprida askan efter mig när den tiden skulle komma. När jag tänker efter så var det nog Hans, K:s pappa som visade mig alla bra ställen att fiska på, men jag utvecklade dom kan man säga.
Abborre stekt på benet med nyupptagen potatis och stekta kantareller var ett stående inslag på menyn. Se där, ännu en rätt som är den godaste som finns. Ett ensamhushåll kan även ett dåligt svampår frossa i svamp. Och det gjorde jag. Vanliga kantareller, trattkantareller, svart trumpetsvamp åt jag varje dag. Har ni nån gång plockat svart trumpetsvamp mitt i svarta okobernatten? Man gör så här. Man har för det första ett ställe en bit in i skogen där man med säkerhet vet att det växer svart trumpetsvamp. I alla fall var det så vid 3-tiden igår eftermiddag när man gick förbi. Det skall va den dan när man ätit ugnstekt falukorv med potatismos och druckit vin. Det är då man får de där härliga snilleblixtarna som man sen genast omsätter i praktiken.

Man rullar ut flakmoppen och kör grusvägen söderut tills man kommer till stigen som korsar vägen, lycka till, det finns ju rätt många stigar som korsar vägen, i alla fall, man tar till höger på stigen som leder genom skogen och ner till Äppeludden, nu kör man inte hela vägen fram utan svamparna växer bara några hundra meter in på stigen. Man kör över stock och sten, man fastnar, baxar loss och så är man ungefär framme, nånstans under några granar skulle det va, man får svänga med styret så att strålkastarljuset sveper över marken och ta mig fan, där är dom små godbitarna, färdiga att plockas.

Ja som sagt, hur hann jag med allting, på denna ö som blev min fristad och mitt andningshål, en plats där jag fann mig själv, jag skulle inte vilja säga igen, utan kanske för första gången. Ön blev som en kyrka, en sakral plats där jag vandrade och hittade ett hem jag aldrig haft förut. Stigarna jag gick genom skogen, berghällarna, de gamla åkerlapparna, vikarna, timmarna med metspöet i handen, fåglarna som sjöng om våren, tofsvipornas flyguppvisningar över ängarna, det var som om allting talade till och igenom mig.

I sex veckor var jag där den hösten, ibland kunde det gå dagar utan att jag talade med nån. Oftast var Curt min enda kontakt med den mänskliga rasen. Jag skrev och skrev i min självvalda ensamhet och till slut var jag redo att åka hem. Med i bagaget fanns en låt som jag inte fått till nån text till, jag hade försökt några veckor, men det ville sig inte. Jag visste att låten var bra och att den skulle stå ut, men som sagt inga ord kom till den.

När jag den hösten kom hem till den tomma lägenheten på söder och sanningen sakta men säkert började gå upp för mig, du är dumpad grabben, började också orden till ovan nämnda låt komma till mig, Jag hörde trummorna på stan/ dom sa att du lämnat mig/jag hörde vad demonerna sa/det är slut och ingen kan hjälpa dig. Kärlekens tunga hade börjat ta form, men det skulle ta många veckor innan den blev klar, det var den sista låten vi spelade in när vi gjorde Kungarna från Broadway.