Samtal med en död fotograf

16 mars, 2007 | | Okategoriserade

Stockhom 16/3 -07

En dag skall vi skratta åt det här, sa du. En dag om många år i framtiden, när vi är äldre. En dag har du glömt hur ont det gjorde, hur mycket du hatar mig nu, din förtvivlan och din förvirring, allt skall du glömma och vi skall sitta tillsammans igen vid ett bord i köket, som vi alltid gjort de senaste åren, med en öl eller ett glas vin. Vi skall bli fulla och skratta åt alltsammans, tro mig sa du, en dag kommer vi att skratta åt det här.

Så fan heller, svarade jag. Jag kommer aldrig att skratta åt det här och vad du gjort mot mig. Jag kommer aldrig att förstå det. Hur kunde du göra det, vi är ju kompisar eller var åtminstone, du har ju för helvete krossat mitt hjärta, förstört allting. Antagligen grät och snyftade jag, medan du log cyniskt som du alltid gjorde, det var som om du blivit ett med din kamera, kall och iakttagande.

Det är inte jag som gjort nånting, sa du. Det är hon som vill va med mig, det är hon som kommer hit och sover hos mig. Jag har inte bett henne komma hit. Men säg till henne att hon inte får komma hit då, svarade jag ynkligt, helt förkrossad av insikten av att hon ville sova här och knulla med honom, natt efter natt. Vi satt i hans kök, klockan var två på natten och vi hade var sitt glas vin i handen. Jag hade druckit några timmar på Black Horse Inn, försökt ringa K, ringt hennes vänner, men ingen kunde eller ville säga var hon var. Till sist hade jag ringt dig vid tolvtiden och frågat om hon var där, som jag gjorde så många gånger de där dagarna. Du sa att du inte visste var hon var, men jag fick gärna komma upp och snacka. ”Kom upp så snackar vi igenom det”.

Jag försöker minnas och det är svårt, det är svåra minnen att minnas och jag skulle kanske helst slippa, men jag vill minnas för din skull, för den vänskap vi hade en gång, för våran skull. Jag som levde i en mardröm och du som log cyniskt och tog det med ro. Skulle du komma ihåg, om du kunde, skulle du komma ihåg mig, hur jag var de där veckorna, vad jag sa till dig, skulle du minnas min förtvivlan, min outtömliga nattsvarta sorg. Förmodligen inte, för du verkade knappt registrera den då heller. Ni kanske inte passar ihop, sa du. ”Jag lovar dig, en dag kommer vi att skratta åt det här”.

Jag försöker minnas din röst, dina ord, men det går inte, jag kan bara förnimma dig här i rummet där jag sitter nu. Sist jag såg dig var för över ett år sen. Vi hade spelat i Kungsan och jag stod och rökte bakom scenen efter spelningen. Plötsligt stod du på andra sidan staketet och såg på mig med dina vackra sorgsna ögon, du sträckte in din hand genom gallret och tog tag i min arm, du lyckönskade mig och sa att det var ett jävligt bra gig. Tack sa, jag. Vi såg varann i ögonen, det var ett farväl, men det visste vi inte då. Vad vi båda visste, var att du skulle dö, men inte när. Då i den stunden, kom du ihåg mig? Kom du ihåg den natten när jag grät i ditt kök. Nåt intryck måste jag väl gjort på dig. Kom du ihåg mig? Vi såg varann i ögonen och sen sa vi hej och du försvann in i folkhavet. Varför var jag inte karl nog och ropade tillbaks dig, och frågade hur det var, vi hade kanske kunnat skratta, och cirkeln hade varit fullbordad.

Jag hade varit på ön i Gryts skärgård i sex veckor och skrivit låtar till vad som skulle bli Kungarna från Broadway. Sista veckan jag var där började jag märka att allt inte stod rätt till. Det blev svårare och svårare att få tag på K. Hon svarade nästan aldrig i telefon och när hon svarade lät hon bara konstig. När jag kom hem var lägenheten tom och ingen visste var K var. Jag minns inte om jag fick reda på det första eller andra kvällen jag var hemma, men på nåt sätt fick jag reda på att hon var med dig. Jag levde i nåt slags chocktillstånd som bara kunde botas med alkohol, jag behövde alkoholen för att kunna se det jag såg och höra det jag hörde.

Jag stod på Black Horse Inn första gången jag ringde upp för att konfrontera dig. Orden stakade sig, jag svor och förbannade dig och du skrattade åt mig.

Det var under de här veckorna som jag lärde känna Björn på Söders Hjärta, han som alltid så länge han levde, i vilken bar det än var, serverade mig spanska sexor, han hällde upp till randen av glaset. Första gången jag träffade honom ville han inte servera mig. Klockan var runt fem på eftermiddagen och han höll på att starta upp baren för kvällen när jag klev in genom dörren, jag kunde knappt stå upp och jag vet inte om han kände igen mig men han ville inte ge mig nåt att dricka. ”Skall du inte gå hem och lägga dig istället”. Jag har inget hem, svarade jag. Jag är det olyckligaste hjärtat i världen. Folk försökte trösta mig. ”Jag har hört att han är värdelös på att knulla”, sa Uffe. ”Visst men inte lika dålig som jag tydligen”. Jag såg er en kväll på Riche, jag såg hennes blonderade hår och hörde hennes skratt och jag hatade allt och alla.

Nu satt vi i ditt kök klockan 2 på natten, minns du det. Minns du att någon satte nyckeln i ytterdörren och klev in och stirrade på oss. ”Vad fan gör du här, sa K och blängde på mig, jag kommer inte ihåg vad jag svarade, resten av natten är ett Norènhelvete. Vi skrek antagligen åt varandra, K ville att jag skulle gå och jag vägrade, K rusar iväg och jag sitter kvar med dig vid köksbordet. Du ler. Du tycker det är roligt.

Jag går hem och K är där, hon ligger i sängen och jag väcker henne, vi bråkar, hon skriker så fort jag tar i henne. Slå mig inte, skriker hon. Hon är helt hysterisk, slå mig inte, slå mig inte. Jag sitter i sängen, hon sitter i hallen och skriker, slå mig inte, slå mig inte. Men, försöker jag i mitt omtöcknade tillstånd, jag vill bara prata. K ringer sin mamma. Han slår mig, han slår mig. Jag sitter fortfarande på sängen. Jag inser det meningslösa i det hela, jag ger upp, jag reser mig och går förbi henne där hon sitter på hallgolvet och gråter och pratar med sin mamma. Ute i köket lägger jag mig på golvet och somnar med ansiktet i linoleummattan.

Jag flyttade ut ur lägenheten nästa dag. jag hade vaknat som jag somnat, med ansiktet i linoleummattan och insett att jag var på botten, att det var över, ännu en gång var drömmen om den stora kärleken krossad, det var bara att resa sig, skaka av sig spillrorna och gå ut genom dörren. Jag köpte en madrass och flyttade hem till Mauro, jag låg under hans syntar i hans arbetsrum. Han höll också på att separera, han skulle snart producera Kungarna från Broadway som skulle bli en enorm framgång. Det visste vi inte då, vi hade annat att tänka på, vi var fullt upptagna med att dränka våra sorger. Hur många har vi kvar?

Kommer du ihåg tiden innan allt det här hände, middagarna, festerna. Nätterna när vi sov i samma säng alla tre, du kysste mig godnatt, du med dina stora vackra ögon. Kysste du henne god natt också, när jag somnat. När jag vaknar på morgon går Uffe i sömnen, jag ligger och ser honom öppna din garderobs dörr, hala fram kuken ur kalsongerna och pissa in i garderoben.

Jag älskar henne inte, sa du. Du älskar henne inte heller, fortsatte du. Vad ville du säga, vad du ville bevisa för mig, att kärleken inte fanns. En dag kommer vi att skratta åt allt det här, en dag om många år. En dag skall vi sitta vid köksbordet igen och vara fulla för kärlekens skull, och vi skall skratta åt alltihopa.

Jag önskar att det var så, att vi kunde träffas i kväll på Söders HJärta och skratta åt det som hände oss, men så blir det inte Hatte, än en gång har du fått mig att gråta, det var du bra på, att få mig att gråta.

Med varma hälsningar

Plura