Spela

12 mars, 2007 | | Okategoriserade

Kålpuddingen och lingonen smakade förträffligt. En stunds vila på rummet, lite knåpande med texter och sen en promenad på Helsingborgs gator. Helsingborg är ju en ganska burgen stad så det finns mycket skylfönster att glo i, så mycket restauranger att titta in i, så mycket menyer som ska lusläsas, konditorier där man tar sig en kopp kaffe, en fiskaffär som verkar schysst, en fantastisk ostaffär, konfektionsaffärer så att Kalle inte behöver gå många meter utan att behöva sukta efter ännu en Armani kostym att hänga oanvänd i korridoren. Och så Kärnan, tornet där jag knullade med W på kundtoaletten om jag inte drömt det, vi pratar nu 70-tal, jag vet inte om Kärnan är känd för något annat, förmodligen var det väl ett försvarstorn en gång i tiden. Vi spelade på en pizzeria, numera reklambyrå ser det ut som, blev fulla och utslängda under hård ordväxling, mitt i natten. Jag kan ännu se Tony hytta med näven mot pizzeriainnehavaren skrikandes. ”Det var sista gången vi spelade här”. Jag tror att det var just det beskedet innehavaren ville höra.

Om vi tar oss 12 år bakåt i tiden så skall vi finna familjen Jonsson irra omkring på de Italienska vägarna i sin vita Amazon. Det lutande tornet i Pisa skymtades på avstånd, Livorno minns jag bara till namnet. Av Florens minns jag ett stort torg med mycket duvor framför en stor katedral, vi gick in i en fantastisk medeltida galleria med småbutiker. I Milano var vi på en bilverkstad, Amazonen krånglade och det är det enda jag minns av Milano, en trist gata i Milano med en bilverkstad, ungefär som Fleminggatan alltså. Jag minns inga hotell i vare sig Rapallo, Livorno, Florens eller Milano, har bara vaga minnen av restauranger, oftast ser jag då en tallrik spagetti med köttfärssås för mitt inre. Det är inte förrän vi kommer ännu längre norr ut i Italien som minnet återkommer. Pappa hade ett sista kundbesök innan vi lämnade ”stöveln” och styrde Volvon hemåt. Därför körde vi nu mot staden Biella som ligger ungefär 10 mil nordväst om Milano. På vägen dit berättade pappa om en restaurang som hade de mest fantastiska biffarna som gick att uppbringa och han skulle ta oss dit.

Vi anlände till Biella sen lunchtid och begav oss genast till etablissemanget med de stora biffarna. Pappa hade tydligen varit där många gånger, eller i alla fall gjort ett stort intryck på personalen, för vi hälsades varmt välkomna. Det var Signor hit, Signorina dit och bambinos både hit och dit och sen kom dom in, de fiorentinska biffstekarna. Stora som de berömda dasslocken, jag hade aldrig tidigare sett så stora biffar, ca 4-5 cm tjocka och perfekt tillagade. Jag har aldrig glömt de där köttstyckena, eller hotellet vi bodde på, eller simbassängen där jag, Stefan och Magda tillbringade nästa dag medans pappa gjorde sina kundbesök. När affärerna var avslutade körde vi norrut mot Comosjön och tog in på ett hotell som låg vid stranden av sjön.

Hotellets restaurang låg ut mot sjön och det hade börjat skymma när kyparen tog våra beställningar. Samma procedur upprepades som så många gånger förr under denna Odyssé, servitören kunde inte få in i sitt huvud att vi inte ville äta en17 rättersmiddag, utan bara det gamla vanliga, spagetti med köttfärssås, Coca Cola till barnen, vin till de vuxna. Kyparen himlade med ögonen, suckade och sa nåt på italienska, förmodligen ”din obildade snåla utländska gubbjävel”, något han för övrigt hade delvis rätt i, och pappa kontrade med att hålla upp vinglaset mot ljuset, påtala att det var smutsigt och skicka ut det, sen gjorde han likadant med övriga glas på bordet, samt samtliga knivar och gafflar. Behöver jag säga att servicen var direkt undermålig resten av kvällen.

Nästa dag klättrade vi upp och ner för Simplonpasset och några dar senare anlände vi till Sverige mitt i natten. Från det att vi lämnade serpentinvägarna i Alperna tills det att vi kör ut ur Helsingborg mitt i natten minns jag inte ett jota, möjligtvis nån vägkrog längs Autobahn. Jag minns att vi höll på att krocka nån mil norr om Helsingborg, Bror körde i höger körfält, vilket på den tiden inte var så bra.

Hotell Nuoveau, till vänster, baren till höger

 

M:s tåg anlände utan förseningar vid 17-tiden. Vi höll om varandra, glada för att vara tillsammans igen och gick tillbaka till Hotell Nouveau genom regnet. Halv sex gjorde vi soundcheck och repeterade Min systers karneval, det är en svårare låt än Full för… att göra rättvisa live, eftersom det är, typ fullt ställ hela tiden och väldigt mycket text som inte alltid följer logikens ramar. M gillade den väldigt mycket vilket gjorde mig glad och förhoppningsfull inför kvällens spelning. Vi åt och sen följde samma procedur som kvällen innan med den skillnaden att M gjorde flätor på mig och sen gick vi ner i logen. Flätorna uppskattades mycket av den övriga besättningen på MS Eldkvarn och jag döptes raskt till Obelix. Henrik presenterade oss för publiken och utlovade ännu en gång världspremiär. När jag annonserade Fulla för…, skrek någon i publiken, ” Spela den två gånger”. När låten var slut skrek folk, ”Spela den en gång till”. Min systers karneval gick också bra, men när jag banade väg mot logen efter sista extranumret skrek folk ånyo ”Spela den där Fulla en gång till. Jag somnade som vanligt med ena handen på M:s stjärt.

 

ps. Målningen här ovan är gjord av Samuel Samuelsson, och heter Säpo har rätt ibland, men här har dom fel. Tavlan ägs gemensamt av Wille Crawford och Plura Jonsson. Att måla tavlor är Samuels egentliga gebit, men han är även en hejare på att laga mopeder. Samuel är bror till Göran, som är en hejare på att skriva och sjunga låtar samt att köra flakmoppe, även han kan laga. Göran älskar traktorer.