Hotell
11 mars, 2007 | | Okategoriserade
 OBS OBS OBS OBS NU KAN MAN LYSSNA Pà SINGELN Pà  www.myspace.com/eldkvarn
Vi hade avslutat soundcheck och jag hade fĂ„tt min rumsnyckel, jag fĂ„r alltid samma rum nĂ€r jag bor hĂ€r, en liten svit bestĂ„ende av ett sovrum, ett sĂ€llskapsrum med skrivbord och ett stort badrum med jacuzzi. Sviten har naturligtvis ett namn, som jag glömt, nĂ„nting med Rothschild Ă€r det nog. Numera Ă€r det rökförbud i alla rum, sĂ„ det första jag gör, nĂ€r jag packat upp mina saker, Ă€r att gĂ„ ner och stĂ€lla mig utanför entrĂ©n och röka. Jag förvandlas dĂ„ plötsligt till nĂ„n slags icke sjĂ€lvutnĂ€mnd vĂ€lkomstkommitĂš, âTjena Plura, blir det nĂ„t drag ikvĂ€llâ hmmâŠjoorĂ„, vi fĂ„r vĂ€l se, det brukar gĂ„ braâŠ. âMen
SĂ„ dĂ€r stod jag i tre kvĂ€llar och smĂ„pratade med hotellgĂ€ster och annat löst folk som bara rĂ„kade gĂ„ förbi. âPlura, vad gör du hĂ€râ, jag spelar hĂ€r ikvĂ€ll, âHĂ€r, hörde du Mia, Eldkvarn spelar hĂ€r i kvĂ€ll, vad kostar detâ. Ja du, jag vet faktiskt inte, men det Ă€r slutsĂ„lt. Du kan ju alltid frĂ„ga tjejerna i receptionen om det finns nĂ„gra biljetter som inte hĂ€mtats ut. Och sĂ„ höll det pĂ„ i 3 dagar, det var faktiskt riktigt kul att jobba inom servicesektorn.
Drygt 40 Ă„r tidigare och familjen
Jag minns en restaurang i Basel dÀr servitörerna bar folkloristiska klÀder och jag Ät fondue för första gÄngen. Bror och Magda satt vid ett bord och Per och Stefan vid ett annat, det tyckte jag var lite konstigt, men dom ville vÀl antagligen bara slippa vÄrt tjat. DÀr satt vi och trÀdde köttbitar pÄ smÄ spett medan levande ljus fladdrade runt om i den mörka kÀllarlokalen.
Alperna skulle vi över, inte under, förmodligen av pekuniÀra skÀl, sÄ i stÀllet för tunnel blev det S:t Gothardpasset. Vi klÀttrade upp för smala serpentinvÀgar med magen i halsgropen och nÄdde efter en evighet vÀgens högsta punkt, dÀr vi Ät medhavd matsÀck bland skuttande fÄr och getter. T.o.m. pÄ flera tusen meters höjd sittandes i en vit plÄtburk pÄ 4:a hjul, levererade denna norrlÀndska Magdalena, Johanna, Kristina, denna tjÀnarinna ut i fingerspetsarna, en formidabel lunch, serverad pÄ nÄgra plÀdar vÀvda av Halvar pÄ provvÀveriet.
NĂ€r vi kommit till den Italienska sida av alperna minns jag att vi körde om en lastbil dĂ€r föraren hĂ€ngt sin bastklĂ€dda vinflaska ut genom sidorutan och att vi strax efter blev stoppade av polisen och att Bror pĂ„ stĂ„ende fot fick hala upp plĂ„nboken och snĂ€llt betala böter för förbjuden omkörning. Sen muttrade han i flera mil om hur fega italienare var, det sĂ„g man ju redan under 2:a vĂ€rldskriget bla blaâŠHan var upprörd över att poliserna hade stĂ„tt gömda bakom en krök eller buske, sĂ„nt Ă€r fegt.
FrĂ„n Schweiziska grĂ€nsen ner till Medelhavskusten Ă€r det bara 4-5 timmars körning och i kvĂ€llningen nĂ„dde vi Portofino. HĂ€r började en veritabel cirkusförestĂ€llning, östgöte pratar dĂ„lig engelska med Italienare som bara förstĂ„r ett engelskt ord, nĂ€mligen Brigitte Bardot. Denna förestĂ€llning skulle upprepas i varje stad vi kom till under de kommande 2 veckorna. Bror besöker turistinformationen, medan vi vĂ€ntar i bilen. Bror kommer ut och kör i vĂ€g pĂ„ mörka bakgator och till slut uppenbarar sig hotellet. Följande konversation utspelar sig i hotellobbyn. Bror, âDo you have a room, for me and my wife and my two children, is it cheap?â Han upplyses om priset, vilket inte Ă€r till hans belĂ„tenhet, och nu bryter Norrköpingskan igenom pĂ„ bred front. âBöt tej tĂ„ld Ă„s in te Ă„Ă„fis, tat vi sjudd gĂ„Ă„ heer, and tej sÀÀd it vĂ„s tjiiip.â (But they told us in the office, that we should go here, and they said it was cheap).
Dessa repliker spred sig som en farsot över norra delen av Italien och dom tvÄ lintottarna, Per och Stefan vred sig som maskar pÄ varsin krok och försökte förgÀves kvÀva skrattattackerna, vilket bara fick honom att bre pÄ med Ànnu mer Norrköpingska. Ja herregud, vad kul vi hade, min lillebror och jag, nÀr vi inte slogs.
Var Ă€r vi nu? Jo det Ă€r den 25 januari Ă„r 2007 och jag Ă€r pĂ„ mitt rum pĂ„ Hotell Nouveau, klockan Ă€r halv Ă„tta pĂ„ kvĂ€llen och jag hĂ„ller pĂ„ att byta om inför kvĂ€llens spelning. I mitt huvud rullas texter fram och tillbaka, vi har inte spelat pĂ„ lĂ€nge, utan bara hĂ„llit pĂ„ med Svart blogg, dag ut och dag in. Man över bord, HĂ€r Ă€r det hjĂ€rta, Minnenas motell, alla lĂ„tarna frĂ„n Atlantis mĂ„ste tragglas genom mitt huvud, gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng, innan det sĂ€ger klick och dom sitter. Ăldre lĂ„tar som Ett hus pĂ„ stranden har nötts in och blivit en del av min kropp, som en hand ungefĂ€r, det bara att hĂ„lla upp den och vifta med den, och jag menar inget negativt med det, det Ă€r sĂ„ det ska vara.
Jag sitter i logen och hör Henrik pÄannonsera oss. Vi ska köra tvÄ set, nÄgot vi aldrig annars skulle gÄ med pÄ, men för Henrik gör vi tydligen allt, och Henrik utlovar vÀrldspremiÀr av lÄtar frÄn Svart blogg. Vi spelar ett ganska lugnt 45-minuters set och tar sen paus. StÄr ute i entrén och röker. FÄr ryggdunkningar och komplimanger samtidigt som jag gÄr igenom texten till Fulla för kÀrlekens skull i mitt huvud.
Andra set börjar vi med En regnmetares sĂ„ng och sen Ă€r det dags för den utlovade vĂ€rldspremiĂ€ren av Fulla förâŠ.. Den sitter som ett smĂ€ck och folk i lokalen börjar sjunga med fast dom aldrig hört lĂ„ten förut, det Ă€r nĂ€stan lite kusligt. Jag har aldrig varit med om nĂ„t liknande tidigare, nya lĂ„tar brukar bemötas med hövliga och artiga applĂ„der, inte detta formidabla jubel.
EfterÄt Àr det som det brukar vara, vi sitter i logen och dricker mellanöl och en och annan whiskey, folk kommer in och snackar och vill ha autografer, efter ett tag flyr jag undan till mitt rum och somnar och drömmer om ingenting.
Vaknar som vanligt tidigt och tittar ut genom fönstret, snöblandat regn och hĂ„rd blĂ„st, tufft vĂ€der för en nikotinist. Som tur Ă€r har dom tidig frukost pĂ„ hotellet, 6:00 om jag inte minns fel, och jag Ă€r först pĂ„ plan, rycker Ă„t mig ett ex av DN pĂ„ vĂ€gen in och hugger sen in pĂ„ det dignande frukostbordet. Jobbar sen ett par timmar med texterna till de lĂ„tar vi skall spela in i nĂ€stkommande vecka, pĂ€lsar pĂ„ mig och beger mig ut pĂ„ promenad. Jag gĂ„r strandpromenaden norr ut, kommer till piren som sticker ut i Ăresund och skyddar hamnen mot stormar och drivande isberg. Jag stĂ„r och tittar utĂ„t piren, vinden sliter i mig och det Ă€r svĂ„rt att stĂ„ still. NĂ„n gĂ„ng i mitten av 80-talet spelade vi dĂ€r ute. Det var den gĂ„ngen L kom över frĂ„n Köpenhamn och bajsade ut 2 kondomer med kokain pĂ„ mitt hotellrumsgolv, han hade i alla fall den goda smaken att först bre ut en tidning pĂ„ golvet innan han utförde sitt bravurnummer. Det var pĂ„ ett sunkigt hotellrum ovanför en Kinesrestaurang, Jesus Kristus, hur orkade man med det liv man levde, man sprang som en rĂ„tta i kickarnas ekorrhjul, man stod pĂ„ scenen och levde ut sin frustration, man sparkade omkull sin förstĂ€rkare, svor och slĂ€ngde micken i golvet, man krĂ€ktes efter spelningarna, man gick aldrig och la sig, utan gick direkt till turnĂ©bussen och slocknade i första bĂ€sta sĂ€te och vaknade i nĂ€sta stad.
Varför berÀttar jag det hÀr dÄ, vore det inte bÀttre att lÄta det vara? LÄta dessa saker bli jord pÄ minnenas stora komposthög Det Àr som med mat och salt. Mat blir godare om man saltar. Allt som finns Àr inte bra för oss, men det finns, och jag har bestÀmt mig för att inte blunda för det.
Jag stod alltsĂ„ dĂ€r i blĂ„sten och tittade ut i mot ett grĂ„tt Ăresund. Pojken i baksĂ€tet pĂ„ Amazonen, “rockstjĂ€rnan” pĂ„ ett sunkigt hotellrum med utskitna kokainkondomer pĂ„ golvet, mannen som stod i början av slutet av sitt liv och tittade ut över Ăresund, vilka var dom, dessa personer som min kropp burit omkring pĂ„, vart tog ni vĂ€gen, vem Ă€r jag som stĂ„r hĂ€r, jag som har överlevt, och vad skall jag bli nu, vad ska jag ta mig till……..
M skulle komma ikvÀll och tanken pÄ henne fick fart pÄ mina fötter igen och jag fortsatte norrut, hade tÀnkt att gÄ till Sofiero, vilket naturligtvis Kalle redan gjort fick jag veta senare, men gav upp, jag var inte pÄ humör lÀngre, det blÄste och jag lÀngtade efter KÄlpudding.
Riddaren av den Svarta bloggen
ps. Nu Àr det fritt fram för er i baksÀtet att börja dividera om Ärtal, platser och namn. Jag har sagt det förut. Jag gör inget ansprÄk pÄ sanningen. Det hÀr Àr bara ett sÀtt att marknadsföra Svart blogg. Mitt minne Àr mÀrkligt, jag minns vissa saker extremt tydligt, vissa inte alls. Karla har ett bÀttre minne för kronologi och detaljer, jag minns det som passar in i historien. Det var nog ingen Amazon vi Äkte i, utan förmodligen dess efterföljare men det Àr bÀttre för historien med en Amazon, det hÀnder nÄt nÀr man trycker pÄ den knappen om ni förstÄr vad jag menar, sen Àr det kanske inte med sanningen överensstÀmmande. Jag gÄr hÀr pÄ jorden för att berÀtta historier eller skriva lÄtar, sanningen kan dra Ät helvete. JodÄ, det Àr som mÄnga misstÀnker, jag brukar konsultera min bror i gryningstimmarna och han hjÀlper mig med att fÄ pusselbitarna pÄ plats. Han har ett monsterminne, men Àven det har svarta flÀckar, och just den flÀcken kanske jag minns och sÄ fÄr vi ihop det. Simmade tusen meter i morse, tvÄ kokta med bröd till lunch, Slotts taffelsenap, rÄ lök och saltgurka ovanpÄ, i brist pÄ surkÄl.